Emil Spånberg - löjtnant, brukspatron


Vivas far Emil Spånberg


I en minnesskrift "Tabergs Bergslag XV 1988 utgiven av Tabergs Bergslag's hembygdsförening skriver Lennart Gustavsson om "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar".

"Den, som satte igång utvecklingen i Norrahammarsdalen hette Johan Vilhelm Spånberg (1843-1903) och var på många sätt en märklig människa. Släkten hade sedan slutet av 16-talet anknytning till Lilla Spånhult i Barnarps socken. Förutom jordbrukare och bergsmän hade förfäderna i flera generationer varit faktoriesmeder," och han fortsätter, "Vilhelm far Sven Johan Spånberg (1814-1875) hade ekonomisk framgång, vilket bl a framgår av den ståtliga huvudbyggnaden på Lilla Spånhult, som uppfördes under hans tid i mitten av 1850-talet".

"Vilhelm Spånberg var 21 år, när han övertog skötseln av Lilla Spånhult med ett halvt dussin drängar och pigor, jordbruk, smides- och affärsverksamhet".

Verksamheten utvecklades under Vilhelm's ledning åren 1864-1877 till bruksföretag och den 15:e november 1877 inträdde hans bror Emil Spånberg som kompanjon. Emil byggde 1890 den villa som sedemera brann ner nyårsafton 1927.

Lennart Gustavsson avslutar sin uppsats sålunda:
"När man läser om Spånbergarnas tid i Norrahammar och lyssnar på de anekdoter som finns kvar, så blickar man in i en tillvaro rätt olik vår egen. Familjerna var stora, man var fattiga och trångbebodda men i en tillvaro av fattigdom och hårt arbete rymdes också stora värden. Invånarna i samhället var tämligen få, alla kände alla. Hjälpsamhet och samhörighet tycks ha varit realiteter.

Alla makt fanns hos bruksägarna, men det är uppenbart att dessa inte betraktades med fientliga ögon. Det förekommer antydningar om att patron kunde begagna mindre sympatiska metoder för att berika sig själv, men de positiva omdömena dominerar och löjtnantens, brukspatronens hederlighet tycks alla ha varit överens om. Det är påfallande, att det inte finns några riktigt elaka historier om Spånbergarna, och skandalerna lyser med sin frånvaro. I stället betonas det ofta, att de hyste ansvar för sina anställda. Om arbetet tröt på bruket, fick smeder och andra ge sig ut på odling, dikning, skogshuggning och dyligt. Man får lätt ett intryck av att förhållandena trots fattigdom och svårigheter varit tämligen godartade under Spånbergarna i det tidiga Norrahammar.



Vivas föräldrahem som brann ned till grunden nyårsafton 1927-1928.


Vivas far var, förutom bruksägare, f d löjtnant vid Jönköpings regemente. Han titulerades omväxlande brukspatron eller löjtnant. Han var vice ordförande i Jönköpings läns hushållningssällskap. Sedan han lämnat den aktiva tjänsten som brukspatron i samband med att bruket såldes till Huskvarna Vapenfabrik, ägnade han sin tid åt hästuppfödning, han sålde bland annat remonter till armén, och åt skötsel av sina gårdar Hökhult och Lilla Åsa.


Brukspatron, löjtnanten Emil Spånberg.
Kusken Västlund och vagnshästarna Cesar och König



Om den Spånbergska släkten skriver professor Sten Carlsson i sin bok "Bonde - Präst - Ämbetsman" (1962). "De män, som under industrialismens genombrottstid framstod som de stora pionjärerna var till allra största delen utgångna ur ståndstidens
medelklass" Brukshanteringens omläggning leddes i stor
utsträckning av män ur de gamla ofrälse
bruksägarfamiljerna."...."En vacker kurva företer den gamla
smedsläkten Spånberg från Tabergs bergslag, numera en av Smålands
främsta industridynastier."

I en släkttavla har han angivit släkten Spånberg, som ett exempel på industriell ståndscirkulation. Släkttavlan återges i med tillägget för Carl Emil Bernhard, som var bror till den i släkttavlan angivne Johan Wilhelm. Dessa bröder var båda brukspatroner på Norrahammars järnbruk.

För oss, Vivas och Viggos barn, kom våra morföräldrar att få stor betydelse. Vid Vivas död flyttade vi alla till Norrahammar och blev omhändertagna av vår moster och morbror Hedenblad och av våra morföräldrar. Huvuddelen av vår uppväxttid har vi tillbringat i dessa båda hem och vår uppfostran och utbildning har bekostats av våra morföräldrar. Vid vår morfars bortgång fick vi vardera ärva aktier och obligationer till ett värde av 27.000 kronor och senare vid mormors bortgång 44.000, förutom värdefulla inventarier vilka fördelades genom auktion. Dessa arv har för oss syskon varit av största betydelse för vår start i livet och för våra barns uppfostran.

Anna Spånberg Emil Spånberg


Märta Hedenblad Eric Hedenblad





Syskonen Key med makar, makor på Spånhults trappa 1949.


Carl Emil Bernhard Spånberg och hans maka Anna ligger båda, liksom sonen Einar, begravda på Barnarps kyrkogård nära Norrahammar.

Eric och Märta Hedeblad ligger begravda i Norrahammar.